ehjf

Jag minns när jag började ettan. En dag när vi satt och räknade matte kom det en traktor utanför fönstret och alla barn sprang dit, utom jag. efter det fick jag höra hur duktig jag var som inte brydde mig om det som hände runt omkring mig, jag var koncentrerad och duktig, jag var inte en stökig tjej. Detta ledde till att jag ville visa fröken att jag var som hon sagt att jag var och jag pratade aldrig i klassrummet. Det var nog inte det hon menade, men det var så jag tolkade det och varendra utvecklingssamtal efter det har jag och mina föräldrar fått höra att "jag är så duktig, men hon är alldelles för tyst i klassrummet". Förvirrande för en 7-8 åring när man tror att man bara gör det fröken vill. Nu var jag den tysta tjejen.

Det fortsatte på gymnasiet. Jag bestämde mig för att inte vara den blyga längre, men det gick inte så bra. jag fortsatte vara blyg och livrädd för att prata i klassrummet. VARFÖR?? jag är inte sån!!! jag har alltid haft många kompisar och inte varit mobbad eller så, det är bara det att jag aldrig varit mig själv heller.

Tänk att allt som behövdes var lite drama (& fantastiska människor, med samma ambitioner). den lektion som jag varit så rädd för ända sen jag fått reda på att vi ska läsa det. drama passar inte alls ihop med mig, för jag kan inte improvisera och jag har ingen fantasi (JOOO!!). Vet ni? jag mår så bra nu, jag känner mig så glad. jag kan och jag vill. och jag ska, för jag är mig själv nu.